Ibland fascineras jag över mitt eget hästintresse. Och hur jag kom hit idag där jag är som en svamp till all information. Häromdagen köpte jag ett nytt nummer av Hästfocus och i en reklam för nästa nummer stod rubriken "Så opereras en klapphingst" och min första tanke var "men GUD så intressant". Eh. Ja. Som alla normala människor skulle reagera? Jag ska inte ha nån unghäst. (än) Men jag tycker ändå att det är så intressant. Vet ni den där videon på YouTube där de skär upp en död galopphäst för att studera muskler, skelett och leder? Min favvo. Inget för magsvaga men SÅ intressant. Och då är det ändå inte så länge sen jag var där jag sa att "Jag skulle gärna ha egen häst men jag skulle aldrig kunna lägga ner den tiden. Två dagar i veckan är perfekt."

Jag började rida på shettisen Cirre när jag var kanske.. 4-5? I flera år. Lärde mig av dom större tjejerna i stallet och av honom. Sen red jag 7-8 år kanske på Luleå Ridklubb. Jag tror jag red upp till kanske LA i dressyr och hoppade runt metern. Mina sista år där blev jag även medryttare på Ragge, som jag en gång tävlade i hoppning på LRK (min enda tävling, någonsin). Sen red jag bara Ragge. Sen slutade jag eftersom jag var aktiv i djurrätt och man såg snett på ridning där. Jag brottades mycket med det fram & tillbaka (det är ett helt annat inlägg) men till slut kunde jag inte hålla mig borta och kom även fram till att nu var ju Ragge ridhäst och han älskade att ridas. Han skulle inte må bättre av att jag inte kom. Så jag red honom några dar i veckan (två?) sista åren i Luleå tills jag flyttade till Stockholm hösten 2002.

När jag flyttade till Stockholm red jag inte på 3½ år. Jag hade inte råd. Jag hade ett sjukligt underbetalt första jobb, där jag max hade råd att köpa en CD-skiva efter hyra, mat & räkningar var betalda. Sen fick jag ett caféjobb på Arlanda som kanske inte var bra men inte heller var dåligt betalt. Cafélön. Bodde i andrahand, jobbade natt. Jag var 21 och min prio var roligt. Men jag saknade hästarna. Satt klistrad mot bussrutan när jag åkte förbi stall. Ett år funderade jag på det och sen gick det inte mer. Nyår 2006 hade jag bott i Stockholm i 3½ år och då började jag rida Broke. Han stod i Haninge, 2 timmar från mig dörr till dörr. Enkel väg. De andra i stallet tyckte jag var totalt dum i huvudet som åkte så långt. Men jag var kär. Broke red jag en dag i veckan till sommaren kom, då åkte han på bete långt söder om stan. Jag hälsade på honom två gånger där och sista gången berättade hans ägare som just fått barn när jag började rida, att de skulle bli kvar där för att hennes föräldrar fanns där. Anette var en av de gulligaste hästägarna jag nånsin haft så jag var inte arg på henne, men jag minns hur hårt jag grät på tågstationen efteråt. Sen svor jag att aldrig mer vara medryttare på en gravids häst.

Alla hjärtans dag 2007 slutade jag caféjobbet som jag kommit att hata, och en vårdag när jag var på nån värdelös kurs på Arbetsförmedlingen hade jag med mig en bag med ridkläder och åkte sen och provred Lucas. Han red jag två dar i veckan till hans pension sommaren 2008. Hans stall var strax utanför Märsta så jag hade en cykel stående vid Väsby station och cyklade till stallet, i ur & skur året om. Följde även med på ett par voltigetävlingar. Marika litade på mig och gav mig ansvar om hon skulle vara bortrest nån vecka, det var första gången jag fick pröva på flera dar i rad. Tyckte det var kul men det var alltid skönt när hon kom hem och jag kunde göra vad jag ville alla dar.

 
Läsandes på Lucas rygg

Några månader senare hade jag sörjt färdigt och åkte och provred en kallblodstravare i Väsby. Han hette Mårten och stod utåtahelvete långt ut i Väsby och bussarna gick sällan. Men hans ägare var så rolig & snäll och stallet fint och alla var så trevliga. Sen kom dock inte Mårten och jag överens. Det kanske hade gått annorlunda idag men då gick det inte alls och jag började ha ångest för att åka till stallet. Jag är ingen som ger upp lätt, Lucas högg efter mig 2 första månaderna (men sen aldrig mer). Men jag började bli spänd varje gång jag red och det blev en ond cirkel. Till slut i Februari 2009 repade jag mod att berätta det för Yanniqe som till min stora lättnad absolut förstod. Hon föreslog en annan häst i stallet men jag reste bort och blev lite sjuk så ungefär en månad senare ringde den hästens ägare och frågade om jag ville rida Rauen.

Jag känner att jag inte behöver skriva en femtisjuttielfte gång om hur Rauen och den instruerade tillridningen av honom förändrade hela mitt hästintresse men det gjorde det. Carina flyttade sommaren 2011 och tog såklart med Rauen, jag var lite halvt småansvarig eftersom hon flyttade först & Rauen sen men det blev ett lite knöligt slut. Jag älskar alla mina medryttarhästar men fick jag erbjudandet skulle jag köpa Rauen osedd, obesiktad & oavsett ålder idag. Okej, kanske inte riktigt, men ni fattar. När Carina flyttade tjivades Johanna & Anders om att jag skulle rida Valle & Honey och det var såklart väldigt fint betyg. Just då ville jag ha en häst som var så olik Rauen som möjligt så efter en provridning blev det Honey. Jag red Rauen, åkte til USA 2½ vecka, och när jag kom hem var Rauen borta och jag började direkt på Honey.

Jag tror det var den vintern, nyår 2012, som jag frågade Johanna om jag kunde få en dag till. Resten av storyn vet ni. Bilkrash, Honey 1 dag i veckan, hittade herrHoney, red honom 3 dar + Honey 1, Honey ut på foder, bara herrHoney + heltid 1½ månad när Malin flyttade (märkte ni f ö hur bra jag höll mitt löfte om att aldrig rida en gravids häst igen? ;) puss!), sen Honey igen direkt eftersom hon kom hem.

Det som började med Rauen & lektionerna fortsatte från det att jag började rida Honey och sen red andra Honey. Johanna & Malin har gett mig jättemycket förtroende & frihet, bollat saker med mig istället för att säga åt mig (OBS nu menar jag inte att mina andra ägare har sagt åt mig, men jag var inte en person att bolla med då) och jag har lärt mig hela tiden, varje gång. Utan dom och att de släppt in mig & att jag fått vara med hade jag kanske inte vart där jag är idag.

Självklart har jag alltid vart intresserad, ambitös och kunnig i mindre eller större skala, men länge, länge levde jag under krav eller ursäkter som gjorde att det var omöjligt att ta det ett steg längre. För dålig lön. Ville själv inte ge tiden. Jag kan inte nog. Jag behöver inte kunna det för jag har ingen egen. Länge levde jag med småstadsdrömmen/hotet att "det är för dyrt i Stockholm och för långa avstånd, jag skulle bara kunna skaffa häst om jag hade egen gård och det kommer aldrig hända". Idag skulle jag ha råd rent tekniskt att ha egen (utan gård), men jag har inte råd pga andra anledningar. Tiden kan jag gärna ge. Och mitt hästintresse har aldrig någonsin vart större än det är idag. Ibland är det så mycket att jag tycker det är skönt att gå till jobbet så jag får tänka på något annat, eller så känner jag mig som 14 "för det kan inte vara normalt att tänka på häst såhär mycket". Jag blir otroligt glad åt att min egen utveckling tagit mig hit och att jag gjort det i vuxen ålder. Vad framtiden bär på får tiden utvisa. Just nu är jag otroligt glad åt att rida Honey på Runsa, och även om man ibland leker med tanken på egen är det dels inget som är aktuellt just nu, och dels kan det rent av göra mig ledsen att bolla med tanken på att inte rida Honey.

Det mesta är så bra just nu (även utanför stallet) och jag försöker bara njuta så mycket det går. Perfekt blir det aldrig & Murphys Lag säger att det inte kan vara så för evigt men just nu är det bra och jag njuter av det så mycket det bara går.