Det här är nog så nära himlen som vi kommer nå
Jag växte upp i en liten by som heter Bensbyn, där bodde jag från att jag var tre tills jag fick ut femman. När jag var liten var det viktigt att kunna 1: höger, vänster, 2: man får inte gå över stora vägen utan att se sig om noga och 3: vår by är anrik och nämns tillbaka till 1400-talet och härifrån kom Erik Benzelius d.ä. som blev ärkebiskop. I missionshuset vid skolan sitter till denna dag en tavla över den unge Erik som missionerar för sina får. Det är nån sån känd story. Detta vet man om man kommer från Bensbyn. Iallafall på min tid. Enligt wikipedia bodde det 329 personer i Bensbyn 1990. 2010 var det 440. Alla känner alla. Hämta morgontidingen i morgonrocken, alla vet om det till lunch.
Här växte jag upp, i huset med rosa markeringen där det står "a".
Den gulmarkerade byggnaden med x, där lärde jag mig rida. 50 meter hemifrån.
Här lärde jag mig av de äldre tjejerna som absolut inte curlade med mig alls.
Kom jag inte och red när jag skulle blev jag utskälld. Kanske därför jag är den medryttare jag är idag.
1995 blev jag medryttare första gången. Ragge stod i ett stall "långt" bort.
1,3 km från mitt hem. Fruktansvärt vad långt det var!
Det kanske inte var så konstigt att jag länge, länge, även efter jag flyttat till Stockholm levde med idén att jag aldrig skulle kunna ha häst, för för det måste man ha egen gård eller bo nära en. Och till egen gård kommer jag aldrig flytta för jag avskydde att bo i Bensbyn. Alla känner alla och aldrig får man vara ifred. Stockholm ska det va! Sen hade jag länge extremt låginkomstbringande jobb. Hade jag råd att köpa en ny DVD-box i månaden var jag nöjd, och det var lyx.
Idag har jag väl insett att i ett vettigt kollektivstall i Stockholm går det att ha råd med en häst på en normallön. Man kanske inte måste ha en egen gård. Man måste bara vilja ge tiden och uppfoffra det andra. Sen är jag dock inte exakt som då, i alla andra fall heller. Förr kunde jag aldrig tänka mig att flytta från Stockholm. Det skulle jag kunna idag. Aldrig till Luleå eller Norrland igen. Kanske inte till Bromölla heller. Men Malmö, absolut. Nånstans utanför Göteborg? Varför inte?
Obs: Jag har inga planer på att flytta. Men saker ändras. Jag som aldrig skulle flytta från stan skulle gärna bo på en gård idag. Helst en hästgård. Sen är det bara det där att jag knappt kan sköta en uteplats, let alone en hel gård. (Då ignorerar vi det faktum att jag aldrig nånsin skulle ha RÅD med en hel gård själv ens om jag kunde ta hand om den) Men jag skulle ändå vilja ha en. Nåt Tobbe Larsson-liknande. Skåne hade funkat så det länge det finns en vettig stad i närheten och helst en flygplats relativt nära. Men det kommer aldrig hända. Om inte "Hästtokig stadsbrutta söker bonde" blir en dokusåpa.
Tänk om man kunde bo i ett hästkollektiv. Att man var flera personer som delade på en gård, kanske i ett hus, kanske i flera. Tänk om man kunde hitta några icke-galningar att göra det med. Fast i dagens parsamhälle sker det nog aldrig, folk är för två och två och par och par. Singlarna får inga hästgårdar. Och ska man bo ihop ska det funka. Men drömma går ju!
En stor gård. Jag kan absolut sköta hushållssysslor och självklart stall om du plöjer upp sommarbetet och harvar ridbanan. Det kanske finns en bra hundgård så man kan ha hund fastän man har 8-17-jobb. Och katter, många. En gårdsshettis. Stora kuperade vinter- & sommarhagar. Det kanske både finns lösdrift och stall. En rundkorall och en rolig hinderpark till utebanan. Vi kanske drömmer om ett isolerat ridhus och kanske är det inte helt orimligt att det sker, om nåt år. Vettiga människor på gården som man blir glad av. Man kan gå till sin del av gården/sitt hus om man vill vara själv. Nån tar ändå hand om en och ens häst om man får influensa. Alltså, SÅ tokigt är det väl inte? Så ouppnåbart tycker jag inte det skulle vara. Jag tror det skulle gå om ett gäng bara satte sig fan på det. Det vore ju ca det bästa ever.
Kommentarer
Trackback
