Haha, fick en så fin kommentar av min fd medryttarhästägare
Linda idag, hon länkade till en blogg "
Mest för att [bloggerskan] då och då tar upp hur okej det är att inte vara perfekt =)"
Jag började skratta direkt jag läste kommentaren för jag kände mig så träffad. På mitt jobb håller vi på att omstrukturera min avdelning och vår chefs chef kom på besök och talade fint om att förädla specialkunskaper och att alla behöver inte kunna allting. Jag och en tjej till kollade på varandra och sa i kör "Jooo, det behöver man!". Haha. Ja, jag erkänner. Jag vill kunna
allt och vara bäst bäst bäst. Och det är man ju aldrig, och blir det troligtvis inte heller. Lite i min rädsla i att skaffa egen häst sitter ju i det (
har nämnt det förr), för mig skulle det vara största skräcken att stå där med en egen häst och behöva erkänna att jag inte kan något. Typ hästtandvård. Kan ingenting om det. Alls. Och jag dömer aldrig andra, men jag vet att jag själv skulle skämmas som ett djur eftersom jag inte vet hur ofta man måste raspa tänderna på hästen. Ologiskt? Jomenvisst! ;)
Det här med att jag skäms för min dåliga sits just nu, det har ingenting med nån i vårt stall att göra. Prestigen där är lika med noll, vilket är sjukt trevligt. Jag tycker vi är ganska bra på att berömma och hjälpa varandra, det är ju inte som att vi är klubben för innebördes beundran och nån känga får eller ger vi väl alla ibland. Men ibland får man också fina ord i förbigående av fina stallkamrater och sånt suger jag i mig. Det finaste kvittot på att man inte är helt värdlös fick jag väl ändå när Rauen flyttade och A & J kivades om vems av deras hästar jag skulle rida. :) Men jag skäms dock ändå för min sits. Fast bara för mig själv. Och så är det, jag tävlar alltid och enbart mot mig själv när det gäller hästar. På ridskola kanske det fanns nån slags rivalitet om att vara ridlärarens gunstling, men sånt kunde man ju bry sig mindre om nu.
Men jag tror också nånstans att jag nog skulle släppa på perfektionen om jag hade egen häst. Faktiskt. För då skulle det bli vardag på ett sätt som det inte är att vara medryttare. För mig som medryttare är varje enskild medryttardag speciell, och det är viktigt för mig att visa att jag är person man kan lita på, att jag är en kompetent person som ni tryggt kan låna ut era hästar till. För det är ett stort ansvar, och (tycker jag) ett privilegium. Jag kan göra en liknelse från mitt jobb, där jag som affärschef på ett bankkontor hade ansvar för butiksavtal. Jag var väldigt bra på att hantera de här avtalen, hjälpte gärna andra, och de få gånger jag själv behövde hjälp skämdes jag ihjäl och ursäktade med mig alltid till supporten med "hjärnsläpp" och "jag vet att jag borde kunna det här..". Idag är det jag som är den supporten, och jag försöker banka in i alla att det är OKEJ att inte kunna allt. Det är så jävla mycket man "ska" kunna, men det finns ju nästan alltid hjälp att få! Det är okej om jag inte fattar varför min häst har ont i ryggen, jag kan ju ringa veterinär och equiterapeft och sadelutprovare för att kolla vad som är fel!
Som parantes tycker jag även det är kul att Linda uppfattat det här om mig sen hon börjat läsa bloggen, för det var 10 år sedan jag red hennes Ragge och jag kan ju säga att jag inte precis hade samma tänk då.. Jag har alltid vart noggrann och tagit ansvar i stallet (tycker jag iallafall) men ärligt talat är jag rätt glad att Linda ens pratar med mig idag, så jobbig som jag vet att jag stundvis var när jag red Ragge i olika omgångar. Tack Linda för att du hade tålamod med en jobbig gymnasieunge! ;)
