Jag kom till stallet på sen eftermiddag efter att ha tillbringat en timme i Stadshusparken där jag ska fotografera min kompis Raquels bröllopsbilder imorgon (nervöst, men roligt!), och tog in & pysslade med henne ett tag. En genomgång med magic brush för att få bort leran, vanlig borste, och sen en ordentlig genomryktning.

När vi sen kom upp på banan stängde jag grinden från hennes rygg - hon är så himla rolig för det är hon liksom stencool med. Hon kan vara världens mes ute, men har inga problem med flaxande och fladdrande linor.. :) Sen körde vi och jääääklar vad bra det gick! Alltså! Först var hon lite stel i höger varv (det svåra varvet) men efter uppvärmning så gick hon som en dröm. Eller ja, kanske inte helt men i jämförelse med allt tidigare, det här var vår bästa gång på banan ever! Och traven! Traven gick skitbra, och jag satt så jävla bra, djupt ner i sadeln och hon i form och jag kände mig som världens dressyryttare, haha! Det såg säkert inte helt perfekt ut om man hade fotat men det kändes så iallafall! Super åt båda håll, både skritt & trav. Jag testade på kul om det skulle gå med form i galopp. Svammel, tyckte hon & brallade lite. Men sen tog hon ett par steg  iallafall!

Det är precis en månad sen vi hade första lektionen och då fick jag kämpa i VARV innan hon ens tog tre steg i form, i skritt. Nu behöver jag knappt ta i tyglarna i skritten (när hon väl kommit igång iallafall), bara påminna då och då och när jag känner att hon håller på att falla ur. Åh, finaste tjejen! Det är sånt här som jag tycker är så HIMLA roligt, när man jobbar med nåt och ser resultat.

Beta gräs efter såklart!

Jag har tänkt lite på hur konstigt det är hur man börjar tycka om en häst. Jag har ju ridit på Runsa ett tag nu och Honey är min tredje häst där. Först red jag Mårten men vi trivdes inte alls ihop. När jag red Mårten tyckte jag Rauen var en trist surkart. Men när jag istället bytte till honom och lärde känna Rauen upptäckte jag ju att han var världens finaste och goaste. Och så snygg. Saknar honom mycket fortfarande. Och Honey stod ju i stallet ett år innan jag började rida henne, när Rauen flyttade. Men jag tänkte inte så mycket på henne. Hon gör inte så mycket väsen av sig, utan är en liten sötsak bara. Och nu när jag har lärt känna henne och märkt att hon också är gosig och fin, nu tycker jag hon är så himla mycket mer än tidigare.

Alla tycker ju att ens egen häst är bäst och finast, och det är nog så. Man kan "känna" en häst i stallet som man inte rider, man vet hur de är och hur de är när de rids och man kanske testar nån annan nån gång. Men det är inte förrän man har byggt upp en egen, nära, relation med en häst som man har det där speciella, och det får man nog aldrig med en häst man inte umgås med mer "privat". Det är ändå fascinerande att se, varje gång man som medryttare börjar rida en ny häst. I början är det test men det är först efter ett par månader man faktiskt ser vad man fick för medryttarhäst. Idag är jag så himla glad att jag valde Honey. Hon kanske inte är den häst jag själv skulle köpt, men hon är 100% helt rätt häst för mig, just nu. Tack J för att jag får rida din fina häst!