En gång i tiden var jag livrädd för när saker gick bra, för då var jag övertygad om att nåt hemskt snart skulle hända. Lite så känner jag nu ikväll. Hade en hektisk dag på jobbet men fick också mycket & fint beröm för det jobb jag gör. På kvällen red jag och Honey ut, det var bara några minusgrader och vi hade en supermysig, fin tur. Red övergångar i alla gångarter till Göranstorp, sen galopperade vi över alla ängar till Manilla och red skogen hem. Jag nattade hästarna, myste lite extra med Valle, och sen hoppade jag in i Puman och sjöng glatt med i julsångerna på Vinyl 107.

Och sen strax innan ridskolan fick jag möte, sladd och kanade längs med ett jävla djupt dike tills det sa smack. Jag är OK (tror jag, fortfarande i chocktillstånd och skakis) men styrstaget på bilen och höger sidospegel är av. Tur som satan så har jag Falcks Vägassistansförkring så de skickade en bärgningsbil. Han fick upp bilen och körde mig sen till stationen, där jag tog en taxi hem och lipade tyst i bilen. Sen lipade jag lite mer och högt när jag kom hem och nu har jag tagit två Alvedon och ligger i badet. Känner mig OK men det gjorde jag iofs även då jag åkt av Rauen och fick hjärnskakning.. Så vi får se hur läget är imorgon.

Bilen har åkt till plåtverkstad som enligt bärgningskillen skulle ringa imorgon och meddela omfattning och om det är nån idé att fixa. Håller tummarna nu att det bara är styrstag & sidospegel och inget mer, och att det går att fixa för hyfsat överkomlig summa, men bilen är gammal och inte värd så mycket så hoppet är lågt just nu.. Det värsta av allt är att jag inte kan fortsätta rida Honey utan bil. December ut, visst, men det går inte med buss, kände det nu när jag var utan en månad i höstas. Det funkar bara inte. Och nån ny bil kommer jag inte ha råd med. Men det är ingen idé att fundera mer på det nu, måste invänta verkstan först.

Tack och hej leverpastej.