På jobbet satt jag med OS-dressyren i ena örat och kikade in då & då mellan arbetsuppgifterna (samt tog jobbpaus när Tinne & Kittel red), blev väldigt inspirerad faktiskt. Inte för att jag & Honey kommer göra några passager eller piaffer inom överskådlig framtid, men ändå. Det kanske roligaste, tycker jag, är när ryttarna blir så JÄKLA glada när det går bra och de tokklappar sina hästar. En Engelska som gjorde en drömritt hade knappt avslutat förrän hon ropade "GOOD boy! VERY good boy!" till sin häst. Det är väl kanske bara mina egna fördomar, ibland kan man ju känna att hästen bara blir ett redskap så långt upp. Men ja, hursomhelst, det är fint att se!

Tinne och "Anton" var bäst av alla Svenskar i

Grand Prix i London och ligger just nu på 14:e plats.

Jag hade sen i måndags ställt in mig på att testa Honeys form idag på den lilla uppklippta "volten" på ängen, men när jag tog in henne insåg jag att det skulle dröja innan vi kom dit - hon var toklerig och har nog bara chillat i hagen sen i måndags. Jag uppskattade att det skulle ta mig säkert en timme att fixa henne och det höll jag ganska bra. Gav manen en riktig genomkörning också, det var på tiden! Helst skulle jag vilja tvätta hela henne men det går nog inte här, så det blir väl i September när vi är tillbaka på Runsa. Hon hade dessutom fått flera småbulor från insektsbett, ingen som verkade särskilt allvarlig men en var typiskt nog där ena bossan ska ligga, så det blev till att rida barbacka idag. Det kändes onekligen lite komiskt när jag tagit in henne och kollat igenom henne lite snabbt - från att ha suttit och suckat över dessa dövackra, väl genomryktade, totalt-i-form snygga OS-hästar.. till en gräsfylld, lerig tunna till häst med bulor och småsår över hela kroppen. Fnissade lite, men sen var det bara hugga i!

Till en början gick det bara sådär på volten, hon överböjde sig i ställningen och vi var inte alls samspelta för fem öre. Jag parerade dock med ytterhjälperna bättre och då blev ställningen finare, och så försökte jag vara mycket mer lätt på hjälperna och då gick det mycket bättre. Jag känner ibland att jag kan bli lite hård i skänklarna med henne när det inte funkar, och det går alltid mycket bättre när jag då slappnar av igen & förfinar dom lite. Jag vet inte riktigt varför jag är det, för jag minns inte att jag var det när jag red på ridskola. Fömodligen är det nån olat jag lagt till mig efter alltför många nordisar som medryttarhästar.. När jag slappnade av i hjälperna lite gjorde hon det också och sen gick hon som en DRÖM! Detta då trots att hon har stått i princip en månad, att vi knappt övat form alls, och att vi var konstant attackerade av allt från mygg till broms heeela tiden - och ändå var hon så jäkla duktig och superkoncentrerad! För ett par månader sedan behövde jag krama i varje steg, nu behöver jag bara korrigera här och där, och kan till och med luta mig ut åt sidan för att kontrollera hennes bakben utan att hon tappar - och de bakbenen gick mycket snyggt idag, hon trampade under sig jättefint! Fina fina baby!

Testade lite trav också men det gick inte alls. Jag hittade inte sitsen och satt mest och skumpade, när jag väl hittade den och försökte samla ihop oss gled jag runt för att min balans var helt värdelös! Så det gav jag upp illa kvickt och tänkte att det går ju ändå inte att trava på den här lilla plätten.. ;) Egentligen höll vi inte på så himla länge, men det kändes ändå lagom långt. Imorgon blir det nog bara en skrittur (iochmed barbacka) så kanske att jag tar med Mårten som handhäst så han slipper vara så himla olycklig för att vi lämnar honom ensammen. Nu ska jag göra popcorn och se nån shysst film som gör mig glad igen!