Idag var ingen hysteriskt rolig dag i stallet. :(

Honey var sur för tredje [medryttar]dan i rad, KUL med pälssättning! Känns ju sådär med en skitsur häst hela tiden men det är ju inte för evigt. Är nog bara lite överkänslig för allt som går fel i stallet just nu eftersom det var så mycket krångel så länge.

 

Klädde på henne, tog även strykkappor & ländtäcke idag. Egentligen behöver hon inte strykkappor men det känns bra att ha dagar som idag när jag bara skulle rida på ojämn skogsstig. Alltid när jag sätter på benskydd tänker jag på när Elin (som stod på Runsa då) fick rätta mig när jag började rida Rauen. Jag var helt ovan vid benskydd och hade bara haft det på nån ridskolehäst nån enstaka gång, så jag satte på stykkapporna bak och fram, haha! Två gånger fick Elin säga till mig innan jag lärde mig, men sen gjorde jag aldrig fel igen! ;) Ländtäcke kanske var lite pjåskigt av mig, brukar normalt bara ha det när det är riktigt kallt ute men som sagt, mycket krångel nu så hellre livrem och hängslen än att hamna fem veckor back igen.

 

Vi red varggropen med start från stallet/hagen och det var helt OK. Jag insåg att jag var lite för dåligt klädd (tshirt + tjockare huvtröja + tunn men stabil höstjacka + väst = inte nog) och att ridhandskar bara är att glömma nu, men det gick ändå. När vi kom ner på sista biten efter kullen, som är en bredare väg, travade vi upp till korsningen och det kändes jättebra! Sen när vi kom dit gav jag ganska tydliga signaler höger, jag tänkte att vi skulle fortsätta trava till galoppbacken. Icke. Tvärnit när hon insåg vart jag ville. Helt plötsligt började hon tjafsa, och ville gå hem. Hon har ALDRIG gjort något såndant på det år jag ridit henne så jag tappade nästan hakan. När jag manade på ryggade hon, till slut gjorde jag nån slags halv-one rein stop (svårt på hackamore) och då gick hon surt framåt. Hon tjurade när jag försökte mana på i trav, men när vi väl kom igång hade hon öronen framåt och kändes fin.

 

Skritt upp för backen och sen in i skogen, lunk till klätterbacken, och där insåg jag att jag aldrig skulle palla att rida så långt som jag tänkt pga dåliga kläder/handskar, så vi tog klätterbacken ner och hon gick själv upp i trav efter vändplan. Men sen började hon bralla. Som tusan, oavsett om jag satt ner eller red lätt. Så vi saktade av, och jag var lite orolig för det var så hon vart innan hon började linka på benet. Men hon kändes helt OK, så jag fortsatte i skritt och sen när vi kom till den lilla uppförsbacken samlade jag tyglarna och hon gick automatiskt igång i trav. Det gick bra ett tag, men när vi kom på planare mark började hon igen. Nu märkte jag att det gick bra när HON ville trava, men när hon ville galoppera och jag sa nej, det var då hon började bralla. Typ skitmycket, i princip vart fjärde steg eller nåt.

 

Skritt hem och fundersam medryttare på ryggen. Skritten kändes - såklart - helt okej, och när vi kom hem ville jag testa en sista gång. Vi red in på ridbanan, travade ett varv, öronen framåt, inga problem! Tills vi kom till den öppna grinden. Hon ville uppenbart gå ut men lydde när jag testade ett varv till. När vi precis svängt upp blev hon skitsur, spände sig jättemycket, och på andra långsidan började hon bralla - tills vi kom till grinden igen. Alltså vad säger man? Det KAN ju vara något i kroppen. Man måste ju kolla sånt först såklart, för hon brallar så mycket att det är inte normalt beteende. Hon gillar ju att bralla oavsett tjurig eller glad, men oftast är det bara en gång och sen ger hon sig. Men samtidigt.. hon brallade BARA när hon inte fick som hon ville (dvs galoppera/gå hem), och när hon ville gick det bra. Det känns som att det är nåt som fastnat i skallen på henne. Och så det här med att hon tjurade vid vägen, det är så olikt henne. Hon är så mycket.. kaxigare. Jätteskumt.

 

SMS:ade J och förklarade kort, så hon känner av imorgon, men hon ska komma förbi på måndag kväll så vi kan prata om det, för ja, ni ser ju ovan. Det blir liksom en hel roman, sånt här är ju lättare att bolla med varann istället för att skriva i stalldagbok. :)