Mars 2007 hade jag vart hästlös sedan sommaren innan, då Broke flyttade. Och då började jag rida Lucas, en stor, tjock, slö ärketyp av bruksnordis.. men med en väldigt unik historia, som jag bara måste berätta. Det var så att det var en gång en ung tjej som vann ett träns och en sadel i Min Häst. Och eftersom man bara då måste ha en häst att stoppa dom på så köpte den här tjejens föräldrar henne en häst, ett nordissto. Hennes bästis skaffade också en häst, också ett sto, och så småningom föddes väl idén att det skulle vara såå gulligt med två små föl. Kompisens sto blev inte med nåt föl, men det blev Lucas mamma. Och sen stod Lucas i ett stall med två gamla tanter och fick väl i princip göra som han ville. Det var här hans rymmarkarriär startade. Stå med två gamla tanter i en hage när det finns roliga kalvar vid granngården? So long kärringar! För att inte tala om grannstallets brudar när han blev könsmogen. Liten var han ju inte heller. En gång stod han i en hage med två plank och tre taggtrådar. Han ställde sig bara och tryckte. Pjiong! Första taggtråden. Krash! Första Plankan. Pjiong! Andra taggtråden. och sen var det ju bara hoppa.

 

 

När F som ägde Lucas tog över honom var han tre år, och hade princip inte haft på sig grimma. Uppbunden? Glöm det. Just det problemet löste man genom att binda fast Lucas vid en sån här gammeldags flaggstång, ni vet som som faktiskt är nån meter ner i marken. Och där satt Lucas i princip som en hund på hasorna och slet och slet men kom inte loss. Sen dess kunde man binda fast honom i en kvist och han står still. Flaggstången? Den är lite sned än idag.. F hade massvis med roliga Lucas historier, som när hon flyttade till Göteborg en period och fick stanna på mtorvägen när bilar började köra och och blinka och tuta åt henne. När hon går runt hänger hästjävelen med ena benet ut över dörren! Tjena, liksom.. 

 

Jag har ju berättat förr att Lucas var voltigehäst för nybörjare, och med barn var han bäst. Stor, säkert 700 kilo, mig högg han efter två första månaderna jag red honom (F hade haft många medryttare som gett upp).. men barn rörde han aldrig. De kunde springa under magen på honom och han stod bara där. Och när han gav sig med mig var han världens finaste. En sån häst som man kunde krama bakifrån om rumpan och ligga på ryggen på och läsa en bok utan hjälm för han var så jävla stadig. Slö som tusan dock, trav hände nästan aldrig, snarare massvis med skritt och galopp. För det var kul, men det där med trav fattade han aldrig poängen med.  

 

Lucas stod i Märsta, först red jag honom i ett fint men mindre trevligt stall (första bilden). Stallet i sig var väldigt fräscht och fint, dock har jag nåt minne av att ägarna av stallet & gården var lite halvmärkliga. Det fanns en helt okej ridbana och ett väldigt trevligt ridhus, men stämningen i stallet var.. sådär. Iallafall mot mig som medryttare. Jag hade upplevt samma sak i Brokes stall, ägde man faktiskt inte hästen var man vitten värd. Det hälsades, men knappt det. Därför blev jag mest besviken över att tappa ridhuset när alla hästar slängdes ut pga att stallet såldes. Vi flyttade inte långt därifrån, till ett litet stall med tre boxar i Älgesta (bilden längst ner), där jag oftast var själv. Ibland var småtjejerna som hade de andra två hästarna där, men oftast var jag själv, och det var helt okej det med. Jag red honom i strax över 2 år, tills han fick gå i pension.

 

Fina mys-Lucas! <3