Även om man inte har en egen häst utan "bara" är medryttare så har man ju också mål - har man en ny medryttarhäst kanske man börjar med att lära känna varandra, och sen flyttas målet allt eftersom. Jag själv, jag har alla möjliga. Några för mig, några för mig & Honey, många för framtiden.. Det mål som kanske är allra längst bort, det är ju såklart drömmen om en egen häst. Det är nog min äldsta dröm av alla jag har eller haft i hela mitt liv. Sen jag var 3 år gammal har jag vart kär i hästar och velat ha min egen. Jag går fortfarande och tittar på utrustning på Hööks ibland och undrar vad jag skulle köpa om jag hade en egen häst. :)

Jag & min förra medryttarhäst Rauen.

Länge så sade jag att jag bara skulle skaffa häst om jag hade egen gård. Jag är väl lite bortskämd av att ha växt upp på landet utanför Luleå där den grejen inte är så komplicerad, men ju äldre man blir, ju mer får man inse sina begränsningar. Skulle jag vilja ha en stor, underbar gård med vitt/rött stall, ett trädgårdsland, en hundgård, stora ängar, ett växthus och kanske en pool också? Jamenvisst. Självklart vill jag det. Om det kommer med en Batman-Alfredlik butler som kan allt från att hålla efter gräsmattor till att laga allt som går sönder.. För ska jag vara realistisk tycker jag sånt är skittråkigt och jag är inte händig med hushållssaker för fem sekunder. Målen kan ändras.. Jag skulle ha råd att ha häst, här och nu. Så vad hindrar mig? Framför allt är det en annan dröm, som jag inte haft lika länge men som är väldigt stark; jag vill testa bo utomlands, och då i London. Jag var snubblande nära en gång, och vill verkligen, men av olika anledningar (mest ekomomiska) kommer det dröja ett tag, minst två år till om jag ska vara realistisk. Och då skulle det vara så urbota DUMT och oansvarigt att gå köpa en häst och sen sälja den sen.

Tidigare har jag även känt att jag inte har haft tiden att ge. Jag har alltid älskat hästar, nästan alltid ridit - men vill kunna göra spontana saker också, och därför har medryttarskapet alltid varit så perfekt för mig. Lagom dos, lagom kostnad. Men sen hände något, och nånting i mig bara vände, och nu räcker knappt de tre dar jag har med Honey. Jag vill bara ha mer, och jag vill ha egen. Men som sagt, det får bli längre fram i tiden.

Vad var det då som hände, som gjorde att jag plötsligt böjade tycka att två dar i veckan var för lite?

Det är en lång historia, eller iallafall så tycker jag om att dra hela, så här är den;

Det var när jag red Rauen (han på bilden ovan), vi var ute en sen höstdag och tog en mysig barbackatur. När vi var nästan hemma tog vi en sista galopp och han fick fria tyglar en bit. Jag hade ridit honom så förr och han hade alltid lyssnat väldigt bra på alla hjälper, jag litade på honom och han på mig. Men just den här dagen så lyssnade han inte alls. Och det vet den som suttit barbacka på en galopperande häst, man har inte mycket att sätta emot, det är de stunderna när man verkligen inser att hästen LÅTER oss rida på dom. Rauen skenade inte men galopperade väldigt fort hemåt, kurvor var ingen hjälp alls, och vi började närma oss vägbommen som är nära stallet. Den är för hög för att hoppa (iallafall för normala hästar som inte tävlingshoppar), och jag tänkte att nu måste han väl ändå stanna. Men det gjorde han inte. Vi rider runt den här bommen på en liten stig som precis tar en häst i bredd mellan bom och en jättestor hård häck, och nu brakade Rauen rakt in i den häcken i hundraåtti. Det blev han själv lite förskräckt av och studsade genast ifrån den, och det var då jag halvt gled av. Jag kämpade för att komma upp igen, men Rauen hade bara tillfälligt saktat av på tempot och jag gjorde därför bedömningen att det var säkrare att släppa nu och falla, än att eventuellt hamna under hovarna. Med en ordentlig fart landade jag på hösthård grusväg och skrapade upp knän och armar genom kläderna, samt tog en ordentlig smäll i skallen så tyget på hjälmen sa riiitch.

Nu var det ju inte första eller säkerligen sista gången man åker av en häst så det var bara grina illa, resa sig upp och knalla mot stallet. Rauen återfanns i Mårtens box och fick veta vad jag tyckte om honom innan jag kunde sätta mig ner och inse mina egna skador. Just då verkade de inte så farliga, men smällen i skallen var en hjärnskakning som gjorde att jag inte kunde rida på en månad. Det var inte det här som gjorde att jag plötsligt blev sugen på att rida mer om ni nu trodde det ;) men det ledde till det. Det här var nämligen Rauens första signal att någonting var fel med honom. Tröga människor som vi är så förstod vi inte det, och nu började en väldigt lång, krävande vinter med Rauen där han från att ha vart en fartglad men stabil herre, blev en.. ja, ökbilden av en travarnordis. Hetsig, lyssnade inte, bråkade, stannade, ja allt man kan tänka. Såhär i efterhand när vi vet vad felet var känns det ju solklart, men man kan inte tänka på allt alltid. Det blev väl lite baklänges eftersom vi testade spö - inte för att mana på men som en stärkande hjälp för skänklar - och olika bett först (ovan rider jag t ex på ett pelham), eftersom så ändrade hans ägare fodret, vi red lite, vi red jättemycket, vi red varierat, hans ägare körde honom, men hans energi verkade aldrig sina och han var konstant väldigt, väldigt hetsig.

Allra sist, fastän vi kanske borde gjort det allra först (men åter igen, lätt att vara efterklok), tog hans ägare ut en eqiterapeft och en sadelprovare och det man kom fram till var att Rauen hade musklat på sig ganska ordentligt senaste året, och sadeln klämde. Aj vad ont han hade i ryggen, och där började vi vifta med bett och ändra mat.. Men ryggen blev bättre, sadeln stoppades om och allt bore vara fint då. Tycker man som dum människa, men Rauen hade fortfarande hetsen i sig. Han kunde inte alls ridas på ridbanan och drömde man ens om att sätta upp ett hinder var det godnatt, nattmössan ner. Hans ägare började fundera på att skicka honom på tillridning, och det var då förslaget kom att jag skulle rida till honom istället. Hans ägare hade ryggproblem just vid den här tiden och körde bara, så det var bara jag som red honom. Hon som blev kontaktad för tillridning var Marika, och det var för henne jag började rida Rauen varannan vecka. Första passet lärde Marika mig & Rauen One Rein Stop och det var väl ungefär bara det vi gjorde det passet, haha! Det var piruett på piruett på piruett, här är några bilder som Amanda på gården tog, jag tror de är från första eller andra gången.

En inte helt korrekt One Rein Stop - man ska dra handen bakåt mot höften för att få mest kraft, här drar jag vänsterhanden höger över manken. Det gör inte så stor skillnad för hästen utan handlar mest om var du ska få mest styrka. När man lärt sin häst One Rein Stop är det ett väldigt bra sätt att korrigera och få stopp på sin häst. Vi började givetvis i skritt som man ska, men man kan använda det även upp till galopp.

Här gör jag däremot helt rätt, höger hand är vid höften.

Och givetvis; eftergift och beröm när det blir rätt, kolla vad snyggt han går här!

Släng dig i väggen Minna Tilde! ;) Haha eller kanske inte, min sits är ju inte precis den bästa här..

Mellan träningspassen jobbade jag & Rauen stenhårt på banan och gjorde faktiskt fantastiska framsteg. Och det var här det vände. När jag insåg vilka framsteg vi gjorde och jag visste att det här, det är det bara jag som gjort. Det var nog det häftigaste jag nånsin vart med om, det slog tävlingar med hårlängder. Utveckling snarare än färdigt resultat, resan är viktigare än målet. Och sen dess, sen då kan jag bara inte få nog. Det spelar ingen roll vad det är, det är så häftigt när det händer. Första gången jag red Honey för Marika tror jag det tog tre varvs kämpande innan hon sänkte nacken och tog rätt form. Marika brukar berömma mig för att ha bra timing och det är så jag ridit både Rauen och Honey för henne; så fort det blir rätt, släpp efter och beröm. När jag tänker på där Honey och jag är nu, och hur jag slet det första passet innan det hände NÅT.. ja, det är likadant. Så sjukt häftigt. Och just något sådant skulle jag vilja ha som ämne om jag fick en egen häst. Jag skulle vilja rida mer dressyr och kanske skutta lite med Honey, bara hemma och som hobbyridning, är inte tävlingsintresserad alls. Utvecklingsintresserad. Och då känns två dar ynkligt, tre bättre men.. men vill ju samtidigt ha allt, och det är inte alltid hästen är på samma humör som en själv såklart. Ibland behövs det att bara ta en mysig skrottur i skogen. Och jag skulle vilja ha allt det där, hela paketet, varje dag. Även med mina tre dar känns det begränsat.

Jag har väl lekt lite med tanken på en foderhäst, men jag är mer än nöjd att rida Honey just nu och vill såklart mest av allt fortsätta med henne. Kanske längre fram, men det är inte exakt ett mål då jag är mycket nöjd med min lilla skrutta som jag har idag. ♥