Tävlande

I den första tävling jag minns var jag banfunktionär. Skulle bygga upp ev hinder som revs. Vi har en bild på en allvarlig liten jag som barn, som står vid ett hinder och allvarsamt tittar på hästen som hoppar nånstans utanför bild. Tävlingen var i Norlins stall (som jag bodde granne med), i den stora hagen som även fungerade som ridbana ibland. Gissar att kanske 6 hästar tävlade, haha :)
 
Sen red jag på ridskola som så många andra. Först var Luleå Ridklubb på Bergnäset. Jag bodde i andra änden Luleå, i Bensbyn, och kom till ridskolan för mina lektioner, enbart. Sen flyttade man till nybyggda lokaler på Hertsön. Jag bodde sista tiden ensam med min mamma närmare centrala Luleå då och var ett tag tredjeskötare på en av storhästarna. Det innebar att jag en dag i veckan fick mocka & borsta honom. Vi fick aldrig någon kär kontakt hur mycket jag än försökte. Jag vet inte vem hans första- och andraskötare var och jag minns inte vad han hette. Han var en stor gråskimmel som varken var trevlig eller otrevlig, särskilt kul att rida var han inte heller. Inte för att jag red honom mer än andra. Det var nån slags försök att komma in på LRK mer, som misslyckades. Hertsötjejerna som hängde i stallet varje dag visste inte ens vad jag hette. På denna tid började jag kunna lite mer och jag anmälde min medryttarehäst Ragge & mig till en clear round.
 
Jag visste knappt hur det fungerade och jag minns än idag väldigt lite fastän jag borde vart iallafall tretton fjorton kanske (?). Jag antar att mamma fick ta hand om väldigt mycket (tack <3). jag minns när vi kom till LRK och när vi lastade ut honom med transportskydden på, och jag minns spiltan han fick låna och hur jag plötsligt steg i status hos ALLA. Det var inget snack om avdankad travare. Jag hade med en annan häst som inte var ridskolans, det var big enough. Jag minns inte att jag gick banan men det måste jag ju ha gjort. Minns inte att jag fixade honom. Däremot minns jag att vi värmde upp i andra ridhuset och att jag inte riktigt visste vad vi skulle göra.
 
På banan red vi in och sen vägrade vi ut oss på första hindret. Jag har skrivit förr om hur en funktionär på andra försöket ven till med en piska bakom oss när vi kom an på hindret så vi kom över, sen hoppade vi hela banan och trots att Ragge inte var nån stjärna på avstånd hoppade han hellre än bra och jag har för mig att det nästan gick bra. Sen vägrade vi en gång på sista hindret (som jag minns det) och då blåste de av oss helt. Jag har inget minne av att vara besviken. Mamma kanske kan måla upp en annan historia, jag plockar bara brottstycken. Men som jag minns det var det en kul grej.
 
Den seriösaste tävlingen i mitt minne är en ridlägertävling, ett par år innan, på Ponderosa 4H gård i Stråkanäs utanför Kalix. Det skulle bli mitt sista ridläger (det visste jag inte då) och jag hade kärat ner mig i min första ridtravare, Finstrimma. Hon var en extremt välriden ridtravare, kanske för att hon var ridskolehäst, men hon var så fin och ändå gick det undan som attan. Varje läger avslutades med en hopptävling. Jag var i den bra gruppen av två och slog en av mina två tuffaste konkurrenter; min lägerbästis Jenny på Ama Cindor. Strimma och jag var först när det var ett ekipage kvar. Sen blev vi slagna på mållinjen av Erica & Timong, en D-ponny som var snabb som en vessla. Men jag log störst. Vår ledare Lisa gav oss den hemmagjorda blå rosetten och flinade när hon fäste den och sa "Du ler ju större än solen". Aldrig har det väl funnits en gladare tvåa.
 
 
Jag & Strimma får vår rosett.
 
 
Vackra tjejen i vår fina blå rosett!
 
Ibland undrar jag. Om vi bott i Hertsön istället för Bensbyn, om jag vart i stallet varje dag och tävlat i alla tävlingar. Jag såg ju anslagen om dom. Skulle jag vart bra då? Jag tror jag skulle vart rätt bra. Jag var så orädd då. Men jag fick aldrig nån ponny som ung. Jag fick alltid stöd i mitt intresse men det fick stanna där. Även om jag fått en ponny bodde vi för långt från ridskolan. Min mamma red som ung men mina föräldrar var aldrig ponnyföräldrar. De fanns där men det engagemang och de pengar som behöver läggas in, det fanns inte. I synnerhet inte efter skilsmässan när jag dessutom fick sluta rida på ridskolan. Och även om det inte hade hänt, även om jag fått ponny som fem och haft ponnyföräldrar med massa pengar som skjutsat mig till tävlingar varje helg.. så hade vi ändå bott i Norrland och inte i Skåne. Inga tävlingar. Inga resor till några ponny-SM. Förutsättningarna är mer än talang och en bra häst. 
 
Har jag nånsin undrat så inser jag idag när jag ser på nya tv-programmet Ryttareliten, att jag intet missat. Jag tror aldrig jag trott det, men det är ändå skönt att veta. Nu hade jag aldrig kommit så långt, men jag förlorade inget på att inte prova. Det känns skönt att veta att min väg, som ensam på ridskolan, genom ridtravare istället för elitponnys och halvblod, som enbart medryttare genom ignoranta och trångsynta hästägare, är den bästa vägen jag kunde gått. Inte en sekund ångrar jag all den lärdom det gett mig, lärdom jag kanske aldrig fått på samma sätt om jag fått en ponny som tio. Nu säger jag inte att man inte kunde få den ändå, men i min egen historia skulle jag inte skriva om ett kapitel när man ser tillbaka. Kanske en paragraf här och där men inget som ändrar historien. Det var dock ett vanisnnigt intressant program, missa heller inte den i mitt tycke något mer hästintressanta webbserien Ryttareliten: Stallet som handlar om hästskötarna (på SVT Play)! Det är tyvärr kortare avsnitt men det första var väldigt bra!
 
TV-programmet gjorde mig även sugen på att tävla, just för att jag aldrig vill tävla så som det ser ut där. Mer än någonsin cementerade programmet hur mycket jag gör detta för kul, och hur mycket jag faktiskt inte kommer bry mig om någon placering i sommar. Framför allt ska vi bara ha det så jävla KUL på Rikset! (Jag är dock helt livrädd att vi ska göra en "Tornesch" innan och att hon typ ska bli dålig just innan så vi inte kan åka. Det går ju så snabbt och kan hända i hage likväl som när man rider.)


Kommentarer
Linda

Ragge och jag var faktiskt på riktiga hoppträningar. Han hoppade allt man styrde på och det var bara hålla i sig. Han är den enda häst som jag har känt mig riktigt trygg att hoppa med och hoppade regelbundet. Även barbacka när vi inte hade nån sadel.
Fina killen.
Annars är jag ganska extremt hopprädd. Mayan har jag vågat hoppa några enstaka gånger, men är toknervös varenda gång.

Svar: Exakt! Fina Ragge <3
Borrowed Hearts

2014-03-12 @ 17:35:53
URL: http://stjarnstralar.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

borrowedhearts

Mina äventyr med min medryttarhäst Honey Bird Twitter, samt allmänna funderingar & tankar om hästar, ridning & stall!

RSS 2.0