Så är läget nu med älskade Filifjonkan och jag var tvungen att grina lite på toan ett tag efter jag fick SMS:et av J idag. Innan jag fortsätter skriva texten nedan så vill jag bara göra det väldigt tydligt att jag INTE är arg eller ledsen eller nåt på henne. J har erbjudit mig att vara halvfodervärd på henne och jag har tackat nej till det. Jag skulle ta henne på helfoder själv från och med imorgon trots att jag inte eg har råd, om jag bara kunde ta mig ut till stallet 7 dar i veckan. Men jag måste kunna ha ett fungerande liv också och det går inte utan bil eller allraminst att kunna ta sig hem via lokaltrafiken enkelt. Och det går inte.

 

Men jag går sönder. Nej, det är ingen nyhet att J sökt fodervärd till henne, ja, jag har vetat om det. J har informerat mig bäst av alla de hästägare jag haft som flyttat sin häst ifrån mig, och i slutändan tror jag också att det blir bäst för Honey såhär. Och det är det viktigaste. Men det hindrar inte mina egna känslor och att jag sitter här och grinar när jag skriver för jag tycker om henne så himla mycket och jag vill inte att hon ska försvinna från mig och jag hatar det jävla orättvisa livet i allmänhet. Missförstå mig rätt när jag skriver detta, men trots att jag är en jävligt bra medryttare så HATAR jag att rida andras hästar.

 

Och jag har sen jag flyttade till Stockholm haft sån jävla otur med varje. jävla. häst. Brokes ägare fick barn och flyttade. Lucas fick gå i pension. Rauens ägare flyttade. Honey ska ut på foder. Och alla efter ca 2 år tillsammans, give or take. Igen; jag hyser INGET SOM HELST agg mot NÅN hästägare jag haft för ingen av dom hade de planerna 2 år tidigare när jag började rida deras hästar. Jag vet. Shit happens. Det är deras hästar. Men det är så JÄVLA tröttsamt att det alltid händer just när jag känner som mest och starkast varje gång. Och jag går sönder när jag tänker på att jag bara har en handfull gånger kvar med henne, och att hon sen, som alla andra, försvinner ur mitt liv. Som jag har grinat över andras hästar. Jag önskar att.. äh, jag vet inte. Att det kunde hända innan jag blev för fäst vid hästarna. Skulle M av nån anledning vilja att jag slutade rida pojkHoney nu så skulle det vara tråkigt men jag skulle inte gråta såhär som jag gör nu, för det har bara vart 4 månader. Men det är ingens fel.

 

Jag är bara så ledsen så jag vill dö och inget hjälper.

Just nu känner jag bara som jag gjort alla gånger tidigare, dvs "Jag ska fan inte rida en enda jävla häst till förrän jag har råd med min egen". Men det går ju inte. Då DÖR jag ju. Fan fan fan fan fan. Jävla djur.