Idag läste jag ett intressant blogginlägg om tandvård, nåt jag är dålig på när det gäller hästar och därför något jag gärna läser mer om. Där nämns också variation av bett. Det är något som jag faktiskt inte tänkt på så mycket, i ärlighetens namn. Nästan alla hästar jag ridit har bara haft ett träns. Och ett bett. Som medryttare rider man ju hästen på den utrustning ägaren har och så länge hästen inte far illa av det ser jag väl egentligen ingen större anledning till att ifrågasätta den utrustningen. När det kommer till bett vet jag väl typ grunder, de här är skarpa och de här är snälla, men jag är inte jättebra på exakt VARFÖR det är så och tycker alltid att det är jätteintressant att lära mig mer om bett och dess påverkan inne i munnen. Men ju mer man tänker på det ju logiskt med variation. Tänk om man skulle gå med samma par skor dag ut och dag in i alla år (det fick vara ett par jävligt bra skor då men ni fattar). F i vårt stall byter bett på Cytra har jag märkt nån gång, men annars tror jag inte så många fler gör det. A & H som är Westernryttare jobbar iofs mycket med repgrimma, jag har ridit Valle i det en gång för länge sen.

 

Allra mest har jag nog ridit på "vanliga" två- eller tredelalade metallbett. Tvådelade mer på åttitalet/tidigt nittiotal, sen mest tredelat, och ju längre jag kommit, ju mer spännande saker har jag fått testa på. När Rauen fick ryggproblem och blev stressad av det testade vi tokigt nog lite skarpare bett så jag har ridit på ett par olika. Eftersom det var helt fel sak att göra och han hatade de betten är jag väl lite negativt inställd till bett och är allmänt av åsikten att ju mindre man behöver i munnen på hästen, desto bättre. Jag undrar fortfarande såhär i efterhand, hur det hade vart att rida Rauen på hackamore. Men hur mycket man klarar sig undan bett beror ju sen helt på ryttarens kunskap, hästen och i vilken utveckling man är i, samspel, och enligt vilken princip man rider (Jag tror man MÅSTE ha kandar i högre dressyrklasser?  Knäppt). Jag tror inte att nåt är omöjligt med lite jobb men alla jobbar ju inte likadant med sina djur. Det finns faktiskt några få elitryttare som hoppar på hackamore, det är coolt. Fast sen tror jag ändå det är nyttigt att inte fastna på en variant, bettlöst eller ej. Men igen, beror på så mycket och det finns inga enkla lösningar.

 

 

Honey har haft en ganska tråkig bakgrund historiskt, men mår bättre idag. Hon har även haft svårt för bett, vilket jag faktiskt inte visste om förrän långt efter att jag börjat rida henne. Hackamore var nytt för mig när jag började på Honey men jag har kommit att gilla det ordentligt eftersom det funkar väldigt bra på henne. Däremot kräver det otroligt mycket arbete och samspelthet, samt väldigt mycket jobb med sits och kropp innan man kan träna t ex dressyr på ett (hyfsat) korrekt sätt, så på banan har jag alltid ridit Honey med bett (och även lite ut i skogen för att hon inte ska känna att bett = tråkjobb på banan) för att jag är skolad engelskt och inte är så bra på att ställa en häst enbart med sits. Jag är lätt i handen och tycker att jag jobbar ganska jämt över alla hjälper men jag klarar mig inte helt utan ledande tygeltag och bett där, det är min okunskap som det falerar på. Det är också svårt att jobba på sånt med en häst som inte är ens egen.

 

I början hade vi lite problem på banan, jag visste inte riktigt hur jag skulle kommunicera med henne, men det blev bättre efter en Marikalektion. Men däremot, eftersom jag inte vetat, har jag aldrig haft nåt hjärnspöke om Honey och bett, och det kan nog vara bra ibland också! Eftersom jag inte är hård i nyporna har det inte spelat nån roll att jag inte vetat om det, jag har bara kört och förutsatt att det ska funka. Och det har det. Det påminner mig lite om förra sommaren när vi var hos Marika på ridhelg och jag lånade hästen Bönan. Jag kämpade med att få henne i galopp över bommar och det gick bara inte och jag tänkte att "men GUD vad jag måste ge dåliga hjälper!" och jag slet och slet och svettades och TILL SLUT gick det och Marika bara hejade på oss "fortsätt, ett varv till, fortsätt!" och vi red och red och red i galopp på volt över bommar, höger och vänster och när jag till slut fick sluta och var helt överlycklig så flinar Marika och säger "den hästen har aldrig galopperat över bommar förr!". Det fanns liksom inte i mitt huvud att DET var problemet, och jag hade säkert gett upp eller ridit på ett helt annat sätt om jag vetat det, nu förutsatte jag bara att det var mitt fel och kämpade med Bönan som tusan tills det gick. Gissa om det kändes bra sen?

 

Lite så var det för mig och Honey med bett också. Jag hade inte på kartan att hon inte gillade bett. Jag bara körde. Och det gick bra. Sen är det klart att man inte alltid lyckas med den modellen, och hade hon vart så att hon blev tokig med bett i munnen hade det ju inte vart så bra. Men då hade jag nog fått veta det innan å andra sidan. Men ibland är det nog bra att inte veta. :) Det ska bli så spännande nu i helgen! Tror nog inte att det blir unghästen eftersom Honey ska ut på foder, jag vill ha fler dar och kan bara helger till det stallet. Kanske borde ställa in den provridningen, känns taskigt när jag nästan säkert vet att det nog inte blir aktuellt..? Fast tänk om hon är superfin? Hmm. 

 

ps: Man kanske skulle söka extrajobb? ;) Eller kanske inte..