Ja, dessa djur.. Att det vart segt i en lång period nu är ju ingen hemlis, sen i somras princip har det vart nåt. Och så nu när vi börjat resan tillbaka för femtielfte gången (känns det som men det är väl tredje-fjärde egentligen) så blir det en sån där skitdag som det var i lördags. Tjurig häst. Sånt är tungt nog som hästägare, men jag som inte är det.. I lördags så var jag så trött & less på allt efter en tung jobbvecka och så det tjafs som hände.. då är den lilla dumma frågan "varför rider jag den här hästen?" inte långt borta. Men jag VET ju att det bara är ett otursstråk just nu, pälssättning, det blir bättre. Men ändå. Det känns tungt. Och så plötsligt kommer dagar som igår.

J kom ner och vi pratade lite, vi är båda överens om att det nog bara sitter i huvudet på henne och hon berättade även att Honey hade tjurat mycket med vägar och vart man skulle rida när hon kom. Jag har ju kommit in nu senare när hon är mycket bättre än vad hon varit, så jag har ju inte känt av det alls, men det kändes bra att höra. Brallningarna kan hon ha nån gång i halvåret sa hon också och när jag tänker på det hade hon en period i våras när det var bakhovar i luften i princip varje dag men då tänkte jag nog bara att det var våryra, och så var hon inte på återupptrappning då, så då fick hon ju galoppera. Det kändes bra att få prata om det, ofta behöver man ju bara bolla lite!

Hon var småtjurig idag igen, men eftersom jag pratade med J (& A som kom sen) hann jag inte bry mig så mycket utan fixade henne bara och sen följde J & Tindra med oss en bit på vägen. De vände strax innan skogen och Honey gick och lyssnade och tittade efter dom. Testade ge travsignal men hon tjurade ihop så jag tänkte att det var bättre att vänta tills vi kom in i skogen. Väl där travade vi från skogsbrynet, upp för backen och hela raksträckan efter. Hon var lite tjurig först men när vi kom igång var det spetsade öron hela vägen. Lite skritt, sen trav till Göranstorp. Hon visade inga som helst tecken till att vara andfådd så vi körde ungefär samma upplägg hem. Jag red med gummibettet och satte som fokus att bromsa henne med sits enbart och bara dallra lite i tyglarna om hon hängde sig i bettet. Och det gick SÅ JÄVLA BRA.

Alltså FINASTE baby, det var verkligen ett sånt jävla hallelujah moment när allt jobbigt var glömt och allt kändes som vanligt, som innan allt segt. Det var mörkt och regnigt men det var skitsamma. Det HÄR är varför jag rider den här hästen! Hon lyssnade så himla bra på sitsen, både dit & hem, bara i början/slutet av sista traven behövde jag hjälpa till lite med tyglarna. Och hon lyssnade jättebra de gånger jag behövde rätta henne, sökte sig ner istället för att suga fast i bettet, hon fattade direkt vad jag menade och vi red på halvlånga tyglar både i skritt & trav.

Och inte en ena hov i luften.
Mycket gladare häst när vi kom hem också, efter stretch nattade jag och sen åkte jag hem och undrade om det verkligen hände på riktigt. Så himla skönt! Ibland får jag ju för mig att det är jag som är dålig, så det kändes så himla bra att vi hade så fint samspel. :)